Ja, då var ännu ett år till ända...2013, smaka på det. Nu kommer 2014 med stora steg, ett år jag hoppas blir ett bra år då jag äntligen ser mig själv och kanske också tycker om mig själv. Det är inte lätt att göra det, det är inte lätt när man hela tiden är en duktig flicka och alltid vill göra liiiiite, liiiite bättre. Varför är det så? Jag är ju en vuxen människa för sören, en människa som uppfostrat 2 av jordens mest fantastiska barn, en människa som träffat den snällaste mannen som går i ett par skor, en människa som är dotter till de mest underbara föräldrar man kan tänka sig, en människa som har ett jobb där utveckling varje dag är ett ledord. Ändå......räcker jag inte till ....tycker jag själv. Men om man ändå skulle sammanfatta ett år...

2013....ja, vad ska man säga. Jag har jobbat, jobbat, jobbat och jobbat. Så till den milda grad att jag inte riktigt märkt hur trött jag själv var. Det sa kroppen till om nu i slutet. Men min vana trogen tog jag och mitt lilla leende fejs oss till jobb. Man ska inte gnälla och det finns alltid de som har det värre. Jag kan intyga er alla att detta jullov varit väldigt välbehövligt. Jo meeeeen du är ju lärare, ni har ju lov....jo, det har vi ju, förra sommaren hade jag mitt första till exempel. Innan dess hade jag pluggat och jobbat konstant i 5 år, sug på den!! Ändå vill jag inget annat än till jobb varje morgon....är hon dum på riktigt säger en del. Nej, det är hon inte, hon träffar däremot massor med fantastiska människor varje dag, såväl kollegor som elever. Det finns inget som går upp mot när man ser det där aha!!! hos en elev. Eller när man möter ärlig kollegial anda. Det finns också dagar då man blir oerhört ledsen, när en elev far illa och trots massor av soc.anmälningar händer inget (de på soc måste sitta i en låda som ej går att öppna tror jag ibland), eller när inte alla drar åt samma håll utan ser enbart sig själv och inte orkar se någon eller något annat än sig själv (givetvis förstår jag att man kan må mer eller mindre bra...men vi ska alla må bra och då är kommunikation alltid bra). Ibland är det inte en fördel att ha varit i ett arbetsliv utanför skolan för man ser hur oerhört tungrott allt är i skolans sfär. Bara gör saker, sitt inte i grupper och mal, ödsla inte tid, bara gör.

Året hade en fantastisk sommar, det var varmt, det var soligt, det var helt enkelt SOMMAR....äntligen!!!! Vi människor behövde behövde denna sol, detta ljus som kan förlösa de mest underbara känslor. Den sol som verkligen inte synts de senaste åren, och därmed har vi människor förskrumpnat lite till mans. Jag hämtade all energi jag kunde, jag försökte verkligen finna en frid och ett lugn, inte alltid lätt, men jag tror det gick rätt bra.

2013 innehöll ett beslut om renovering i hemmet, vi skulle äntligen slänga ut det där gamla köket, vi skulle äntligen riva den där väggen. Nu är det gjort, nu ska bara färg och tapeter och lister upp....det tar tid och detta är en prövning för mig som vill ha allt gjort på en gång. Men jag övar, jag gör verkligen det.

På våren lämnade jag en av de mest underbara klasser jag någonsin haft och säkerligen kommer att ha. Jag har fått vänner för livet i de elever jag har ledsagat på deras väg till vuxenlivet. Jag tror att jag lyckades. Tänk om jag aldrig mött Sagal, Cecilia eller Elin.....vad hade jag varit då? Så mycket fattigare....om jag inte mött Nathalie, Isa eller Amanda....vad vore jag då? Jo såååå mycket fattigare.

Nu ser jag med tillförsikt fram emot en sista termin med mina underbara nior.....ingen nämnd och ingen glömd, älskar er alla (kan man stanna tiden?). Det är en ynnest att få lov att följa dessa barn (läs ungdomar) på vägen mot vuxenheten, det är något som ger mig så mycket kärlek och så mycket energi så all trötthet och ibland smärta försvinner....det är något alla borde få lov att uppleva.

2013 var ett år då dottern med starka, fasta steg tar sig fram i världen. Hon och hennes älskade pojkvän byggde ett liv och ett hem tillsammans. Hon lämnade sitt lilla trygga hem i Klippan och flyttade till Ulricehamn. De första veckorna var inte lätta som mamma, jag tänkte på henne och tårarna rann....men allteftersom året har gått så har allt fallit på plats. Givetvis är hennes plats hos den hon älskar, och givetvis älskar hon oss lika mycket ändå. Prövning nummer två kom när sonen kom in på gymnasie på annan ort och därför behöver ett övernattningsrum och därför inte heller han finns hemma alltid. Hur övergiven kan en mamma känna sig liksom? Men även detta har gått att överleva, nu är detta livet och det är bara att flyta med. Det går bra, fantastiskt bra för mina barn, vad mer kan man önska?

Med en önskan om att året som nu ligger framför oss skall innehålla bara bra saker sörplar jag lite rödvin och myser ner mig i soffan