Vanligtvis brukar glädje och skratt vara min melodi, både här  och i livet utanför "nätvärlden". Men ibland fastnar skrattet i halsen och ett allvar gör sig påminnt. För som jag redan i tidigare inlägg behandlat kan ett skratt av vissa uppfattas som ytligt. Den som uppfattar mig som ytlig känner mig inte - inte sådär på riktigt. Vad har då fått skrattet att tystna, om än bara för en kort, kort stund undrar då ni som läser....??
Jo, egentligen  3 olika saker;


1. Patrik Sjöbergs rakryggade avslöjande om ett rent helvete under uppväxten
2. Peter Jöbacks ärlighet i TV-programmet "Det blir bättre" 20110529 (se det om ni missade det)
3. En helt underbar bitter text skriven av geniet Timbuktu

Detta föranleder mig att berätta en alldeles sann historia om en flicka jag känner, en flicka som nu är vuxen, men med sår i själen som aldrig läker. Det hela utspelade sig i början av 1980-talet i en ort alldeles i närheten, på en skola där elever likt dagens skulle känna trygghet och bli sedda, det hände där mitt ibland helt vanliga människor - som visade det sig saknade förmågan att se eller kanske det snarare var att de valde att inte se, det som var så fruktansvärt uppenbart....

På skolan på orten alldeles i närheten gick en flicka som av någon outgrundlig anledning blev föremål för en själslig misshandel som utmynnade i ett nästintill utplånande, både fysiskt och psykiskt från flickans sida. På samma skola på orten alldeles i närheten gick samtidigt en pojke som av någon outgrundlig anledning bestämde sig för att den flickan inte var värd mer än ett ruttet lingon, och vad gör man med ruttna lingon? Jo, de krossar man, de mosar man och sen får de förmultna - de är ju inte värda någonting, eller hur?

Denna pojke stal flickans själ, krossade den in i skolväggens bruna tegel...poff, smash...bort med den. Ett upprepande av samma ord en hel termin så fort han fick tillfälle gjorde en djup, djup reva i flickans själ. Hon hade aldrig varit så utlämnad, så ensam som hon var då, samtidigt födde det en styrka inom henne som lovade att hon skulle visa honom, hon skulle visa hela jävla världen att hon visst fanns, att hon visst var kapabel att ta över kontrollen. Jag vill gärna berätta denna flickas historia - mest för att ingen någonsin ska säga att hon var/är ytlig, men också för att ingen annan ska uppleva det hon upplevde.

Det där orden, de ekade mellan väggarna, de träffade flickan rakt i ansiktet, i hjärtat, i själen...rakt i magen!!! Ordet fick hjärtat på henne att slå hårt, hårt, hårt i bröstet, det fick tårarna att bränna och det fick henne att vilja dö....poff, dö, försvinna...bort med skiten, ingen ville ju ändå ha henne eller veta av henne....ingen såg henne ändå. Om ni visste hur nära döden och flickan var under ett års tid...hade ni visst hade ni skämts. Hon och döden blev bundisar, riktiga vänner....men hennes nyvunna vän Mr Death ville inte heller han veta av henne, övergiven av döden....är man då på botten undrade flickan. Ja, det är man nog. Det värsta var dock, har flickan berättat, att vägen upp från botten var värre än döden, ja ni läste rätt, VÄRRE ÄN DÖDEN!! Ett helvetesår av självsvält, ett ständigt tränande av en tynande kropp, en ofrivillig isolering på grund av rädsla för av vad människor kunde utsätta henne för blev flickans verklighet. Under detta år fanns det inte en enda och då menar hon verligen INGEN som ens frågade hur hon mådde. Bara jag...men mig svarade hon inte....jag hade inte med det att göra enligt henne....

Flickans andra liv började när kroppen skrek som allra värst...om själen funnits med i helt skick hade kanske hennes huvud fattat allvaret i det hela långt innan...långt innan den 14-åriga kroppen vägde 37 kg....men...nej, flickan körde på tills funktionerna sa till....och så även flickans mamma...vilket kanske räddade henne.

Djupt där inne i flickan som nu är vuxen finns ett djup som inte har någon botten. Det är i det djupet alla positiva tillrop drunknar, flickan förnekar än idag att hon duger någonting till och att hon är bra som hon är, det är djupets ständiga förnekelsemörker som ropar tillbaka med ett hånskratt...det är den där pojkens ord som fortsätter att eka.

Många har sagt till flickan att släppa det förgångna...då brukar hon svara att det är lätt för andra att säga, de som inte dagligen ser den där vilsna, rädda och plågade 14-åringen i spegeln...hon som bara vill dö. Hon brukar säga, flickan, att hon vill att den enfaldiga själamördaren skall brinna i helvetet, hon kommer aldrig,,,,,aldrig att förlåta någon som utan att be om lov tog hennes själ och våldtog den.

Jag känner flickan väldigt väl och vet att hon är starkare än de flesta kan drömma om. Jag vet också att hon nu bejakar livet som oerhört njutningsfullt och skrattar. Jo, hon är duktig på att skratta, men ytlig? Nej, allt annat än ytlig.....
Jag är glad och stolt över henne, hoppas hon också kan ta det till sig och kanske en dag känna kärlek till sig själv...

Med detta vill jag ha sagt....kan alla där ute försöka se längre än till sig själv....våga säga till när ni ser någon fara illa....fråga någon om hur de mår...våga se....det är när vi inte längre ser än till oss själva som vi också blir farliga för oss själva...

Puss på er..........och jo, flickan finns i verkligheten....dessvärre finns även pojken