Evigheter, evigheter sedan.....jadå....

Ibland så bara bubblar känslorna över, eller rättare sagt, jag lyckas trycka ner dem ändå, men är tvungen att få utlopp för dem på ett eller annat sätt. Antingen motionerar jag eller så skriver jag (fast frågar ni min man så pratar jag....men vad vet han....) för att få luft i huvudet och sortera vad som försiggår där inne. Just nu är det många och stora känslor som trängs, de liksom vill ut och liksom vill slåss med varandra ibland, märkligt. Har idag avslutat min slutpraktik på en underbar högstadieskola hos den mest underbara, fantastiska och mest inspirerande handledare och människa jag träffat tror jag. Eller rättare sagt det finns några sådana godingar i mitt eget bibliotek av människor, sådana man vill bära med sig i hjärtat resten av livet och kunna ta fram när man har nytta av deras styrka. Jag ser det som en ynnest att på min väg ha fått lära känna en del människor som kommer att förbli stommen i min egen grund som lärare, människa och kanske också inspiratör för unga på väg ut i livet.

Men det rymms givetvis också andra människor i mitt hjärta, sådana som alltid kommer att ha ett eget litet rum där vad som än händer. Ibland blir inte allt som man tänkt sig och detta på grund av utomstående element, jag löser detta med att anklaga mig själv, vilket givetvis inte är varken rätt eller bra, men sådan är jag. Man vill förklara och utreda varför, men allt man kan göra är att retirera....det gör jag nu och bollen ligger någon annanstans och ligger nog ganska still. Jag är ändå glad att jag har vänner som är som bomull runt mitt hjärta (du vet vem), som alltid har ett ord över eller en tanke att skänka.......det värmer något så oerhört mycket, och jag vill inte vara utan det. Ibland tror jag dock att jag nog är för krävande och vill för mycket och för fort, men hallå...jag är ju människa, en passionerad sådan, låt mig vara som jag är, ta mig för den jag är och acceptera mig för den jag är......men gör mig inte besviken eller ledsen....det är jag inte värd. Detta året har lärt mig något väldigt viktigt (eller rättare sagt, Helena, har lärt mig) att livet är till för att leva och att njuta av, det tänker jag göra, fullt ut, varje dag!!!! Är detta det enda liv jag kommer att få så ska det banne mig levas och njutas varje dag, med människor jag tycker om och håller av. Men man vill ju gärna då att dessa vill njuta och leva fullt ut med mig, inget halvtrams och flams, nej livet är för värdefullt för det...LEV MED MIG!!!!

Kram på er alla älsklingar (alla utom de som säger en sak och gör en annan, de kan gå och ....skita)