Tänk, vad åren går, en blir ju helt rädd. En vill hinna med så mycket, en vill känna så mycket, en vill genomföra så mycket och en vill ju ta del av så mycket. Men ibland blir det där mycket bara lite för mycket. Jag har alltid varit en så kallad duktig flicka, en sådan som alltid har velat vara till lags, velat göra mitt bästa och egentligen en sådan som gör men inte syns. Trots det vet jag att jag synts, jag finns på många människors näthinnor och i många människors tankar, såväl goda som onda tankar kan jag tänka mig. För visst är det väl så att vi kan inte gå genom livet och hela tiden passa in i rollen eller passa in i kemin som uppstår. Ibland går det där kemiska experimentet fel och en får antingen rätta till det eller helt enkelt gå vidare och se det som något som inte fungerade.

 

Förra året innehöll precis det där, många fantastiska möten och några få men ack så smärtsamma dåliga möten. Jag känner också att jag själv i takt med att åldern ökar blir mer och mer känslig, jag tar till mig saker på ett annat sätt, jag vill göra och hjälpa på ett annat sätt. Givetvis bidrar omgivningen jag befinner mig i till att mina känslor och min vilja beter sig på de mest märkliga sätt nu. Men faktum är....jag är i år 49 år gammal, jag är sedan igår inte längre tonårsförälder, och kommer aldrig mer att bli heller, jag går helt enkelt in i en annan era kan tänkas. Eftersom kroppen rent fysiskt säger att "- Du Sussebus, du börjar bli gammal!!" så är det inte utan att hjärnan blir konfunderad, för den känner sig inte gammal. Trött, men inte gammal.

 

Avslutningen på året kunde varit bättre känner jag, för länge hade Sussebus hållit masken och inte velat kännas vid tröttheten. Trötthet som inte ens i min vildaste fantasi kunde kännas så tung, och ja, jag förstår att det var nära ögat, med trötthet, ilska, tårar och värk i alla delar (och nu talar vi alla delar) av kroppen avslutade jag året 2016 - ett riktigt skitår om ni frågar mig. Därför är det ju helt natuligt att utvärdera dels året och dels min egen situation. Detta är nu gjort och kanske det kan leda till något gott, men den där undertryckta Sussetrött finns där, jag vill inte ha henne, jag vill inte känna henne, jag vill verkligen inte se henne....men hon är där. Det gäller att förvisa henne, det gäller att blidka henne, det gäller att få henne att må bra och bli kompis med den där Sussebus som egentligen är den sanna Susse. Det blir mycket jobb, det blir många nej som ska sägas, det blir förmodligen en hel del höjda ögonbryn och möjligen sura miner från andra, men när det kommer till kritan är det ju den sanna Susse som är den viktigtaste personen i mitt eget liv, det blir bara så himlans svårt och jobbigt att få mig att förstå detta. För övrigt är det skittråkigt när maken är på semester och inte jag, men å andra sidan är han i fjällen och Sussebus, hur busig hon än är, fullkomligt hatar snö och kyla...

 

Ha en fortsatt trevlig kväll......pöss på er!!