Så här är det; 2011 var året som gav berg- och dalbanan ett ansikte, ett något mörkt och bittert uttryck men ändå med ljuspunkter som lyser likt små solar som lämnar glädje och energi. 2011 var året då känslorna ibland låg utanpå kroppen, där gråten varit nära och behövlig många gånger. Det kan vara bra att gråta försöker jag intala mig, det är det som gör ont som måste ut och därmed torkas bort och lämna en lugnande känsla kvar inom en. Året kan sammanfattas egentligen med fyra uttryck; cancer, hårda studier, vänskap och skitväder. Nedan kommer var och en av dessa uttryck att behandlas....

Cancer

Denna fruktansvärda sjukdomar har 2011 varit ytterst närvarande, den har smugit runt oss, andats oss i nacken, ibland skrattas hånfullt och ryckt bort underbara människor i min närhet. Redan någon dag in på det nya året 2011 rycktes S bort, dotterns svärmor, bara några år äldre än mig själv. Efter en kamp som till sist blev övermäktig fick S ro och slapp att plågas mer. Vad hon och familjen gått igenom under sjukdomstiden kan jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig, att samtidigt som en helvetessjukdom skulle bekämpas också kämpa mot sorgen av en förlorad dotter och familjemedlem som några år tidigare mycket hastigt ryckts bort. En del människor drabbas värre än andra. Jag försöker intal mig att S nu sitter med dottern M och njuter i himlen och håller ett vakande öga på de i familjen som kämpar vidare på jorden, med en saknad inom sig som är större och djupare än någon kan föreställa sig.
Den 20 februari var det dags igen för cancern att krama oss alla igen, det var dagen då H efter massor med år bakom sig med kampen mot helvetessjukdomen i ständigt fokus till sist inte orkade mer utan fick se sig besegrad av cancerns käftar. H var två månader yngre än mig, det var också den starkaste kvinna jag någonsin träffat, den viljan att leva som hon visade är något jag för alltid ska försöka införliva i mitt eget liv. Tänk att den som vet att livet rinner sakta men säkert genom fingrarna också försöker kämpa mot döden likt en soldat med höjd lans och med stridsrop skallande för att skrämma bort helvetessjukdomen. Det H visade mig och alla andra i hennes närhet är något som är värt mer än världens alla pengar, vad är väl det mot att vara frisk och få leva livet som ju är så härligt. H finns ständigt i mina tankar och den bilden som i ett tal på begravningen målades inför oss som fanns där är det vackraste jag hört; Att H står och tar emot oss ovanför trappan som vi alla någongång skall gå i när vår tid är ute, där står H och säger "- Men hallå...vad du dröjde länge, har du vin med dig? För nu ska vi dricka ett glas, röka en ciggarett och ljuga" om jag anstränger mig kan jag faktiskt se mig själv sittande bekvämt i ett fluffigt moln med H:s härliga skratt rungande i öronen och jisses vad kul vi ska ha....H; du är min inspiration nu och för evigt.
En annan som var en kämpe av sällan skådat slag var E, som också hon förlorade kampen mot cancerns käftar. Med en fantastisk familj runt sig som kämpade precis lika hårt som henne måste tiden mot slutet ändå ha kännnts trygg trots skräcken som en sjukdom kan föda hela tiden fanns närvarande. E har nog en trevlig nyår ihop med H, S och M och vi ses ju igen....

Hårda studier

För min egen del har året bestått av mycket hårda studier. Under vårterminen läste jag dubbelt, det vill säga två terminer fast på en termin. Det var mycket jobb, men det gick...tänk det gick och utan att missa någonting. Har man bara bestämt sig så går banne mig allt. Höstterminen har varit lugnare eftersom den bestått av en termin på en termin...istället innehöll den 5 veckor slutpraktik...en helt fantastisk tid, med underbara kollegor, ungdomar och en kanonskola. Min handledare E var helt amazing och verkligen inspirerande. Det är en vän för livet, en mentor att lära av och någon att se upp till. Jag vill tacka henne av hela mitt hjärta!!! När jag nu kliver in i det nya året är målet nära; den 20 januari är det dags för examen, tänk jag är klar, jag har 300 högskolepoäng och jag är akademiskt utbildad...men, det har inte varit en dans på rosor, den som tror att pluggande är det har något fel i sitt tänk och borde själv sätta sig på skolbänken och prestera det jag har presterat. Är det ok att vara stolt över sin egen prestation? Ja, banne mig det tror jag att det är....

Vänskap

Jag har inte bara det gångna året kanske men över lag hittat många härliga vänner för livet. Inte minst tack vare studierna. Det har blivit många skratt, många svordomar och härliga stunder med människor som jag för evigt skall bära nära hjärtat. Jag har via facebook också hittat såväl nya som gamla vänner. En del av dem som kommit att bli oerhört kära vänner, som jag alltid vill ha med mig eftersom de skänker energi och glädje. Det skulle ta för mycket plats till förfogande att rabbla upp alla men ni vet vilka ni är...ta till er och känn er utvalda och unika för det är precis det ni är. Ni är guld värda och ni har visat att jag är värd att vara vän med, ni har fått mig att se på mig själv med nya ögon ibland och jag hoppas att även jag gett er något, för det är det jag försöker.

Skitväder

Ja, det är väl så jag vill sammanfatta sommaren i alla fall.....det var ju ett himla regnande. Jag vill ju ha de där varma goa kvällarna där man aldrig vill gå in, då man vill sova ute och titta på en stjärnklar himmel....det var aningen svårt i år måste jag säga. Tack och lov inleddes året med en tripp till ett ljummet Rom med mannen i mitt liv...då vi strosade runt och njöt av en underbar stad, underbar mat, underbar dryck och fantasiska upplevelser. Också räddningen via en Kreta-resa räddade sommaren, utan den veckan hade jag nog gått under. Jag är helt enkelt född för långt ifrån ekvatorn har jag kommit fram till och är inte gjord för ett dystert Sverige-väder....nästa år måste bli bättre, vad gör man annars tro?

När nu detta är gjort återstår bara att önska ett Gott Nytt År till er alla och en förhoppning om ett bättre kommande år. Jag måste bara säga att; Jag älskar er alla och ni är luften i mina lungor....Pöss!!