Alltså jag är en av de lyckligt lottade kvinnor som inte i sitt bröst hittat cancer.......jag tycker att alla omkring mig är drabbade liksom. Men jag vet inte alltid om det är så himla bra att skänka pengar, kommer de till forskningen?
Jag hade en bästa vän, Helena, hon gick bort i cancer. Dumt tycker jag eftersom hon var den som lärde mig mest om livet. Kanske det var just därför!! Vi här på jorden vi går omkring och tror att vi är odödliga, eller i alla fall vi tänker inte på döden varje dag. Helena hon tänkte på döden varje dag, för hon var jagad av den varje dag i många år. Vi andra vi tror att "det drabbar inte oss", men gomiddag Kerstin, visst gör det väl det. Jag blev inte sjuk (än) men jag är ju påverkad av Helenas död, så in i bänken!! Hon har vänt livet upp och ned för mig, för jag trodde en sak och hon visade att livet var något annat. Det är av allra högsta vikt att vi, vi människor lever i dag, inte i morgon, inte i går....I DAG.....det är det som gäller. Vi måste förstå att det är nu och bara nu som vi finns, det är nu vi ska fixa allt det där vi har i tanken, det är nu vi ska njuta och det är nu vi ska älska.......varför gör vi inte det? Nej, det är så typiskt homo sapiens....vi ska tänka över ett och annat, vi ska lyssna till andra, vi ska se vad andra gör....men för h-e...skit i det och lev.....LEV....NJUT.....vi lever en gång och lev dåråååå!!

Pöss på er!!

Jag är ju inte precis bästa, mesta, coola bloggerskan jag va? Nix! Det är inte så ofta, förlåt. Har ju så mycket omkring mig, så mycket som tar sin lilla tid. Jag har ju redan för sådär 100 år sedan skrivit att jag är färdig lärare, nu har jag ett underbart vik på minst ett år, som svenskafröken, jodå så atteeee. Det jag förundras över är att allt sådant som tar absolut mest tid inom skolans värld helt enkelt har blundats för på lärarutbildningen. Alla dessa uppgifter som inte egentligen är förknippade med själva undervisningen och eleverna i undervisningssituationer tar det mesta av tiden i skolan, på kvällar, på helger och i sömnen, allt för att man inte vill att det ska missas något och att man själv, som har ögonen på sig, ska göra misstag eller missa något. Jag har en helt underbar människa som mentor, jag vet att jag kan fråga om allt, jag har också en mycket bra rektor som jag kan prata med och det är bra. Men min undran är varför i helvete ägnar man 3 terminer på lärarutbildningen på en massa trams, sådant vi inte ens har tid att fundera över. Jag vet inte hur många apelsiner jag rullat, hur många lerklumpar jag format, hur många döda och begravda pedagoger jag läst om, hur många diskussioner med förskolepersonal om hur man löser en konflikt jag haft i skolan...med vilken lösning. Jo, jag är en jävel på att rulla apelsiner och det är ju kul....på midsommar, halvpackad med släkten, inte fan i skolan. Jag kan göra totalt oigenkännbara leransikten...ja, när ska jag använda den kunskapen kan man ju fundera över. Det bästa var ändå att jag en gång fick tipset på högskolan att för att lösa en konflikt mellan elever eller med en elev skulle jag ta upp eleven i knät och läsa en flarnosaga....ehhhh, jaha...i morgon ska jag ta upp en av busarna på högstadieskolan och läsa en flarnosaga om hur det kan gå om man busar. Visst detta är lite ironiskt skivet...men det är en sak de talar om på högskolan och en sak hur verkligheten ser ut...och jag har ändå tur att jag är till åren kommen och själv har tonårsbarn, stackars de unga killar och tjejer som kommer ut......