Jag mötte 2005 en kultur som jag trodde var lik vår, men som visade sig vara helt annorlunda allt jag innan träffat på. Kulturmötet ägde rum i Chicago, staden av gospel och blues.
Kulturresan var tänkt som en insperationsresa i gospelens fotspår - och så blev också fallet.
Men första kulturkrocken blev landet. Redan på O´Hare flygplatsen i Chicago märkte man att detta var verkligen Amerika. För att komma in i landet över huvud taget krävdes tålamod och att man var talför. Passkontroll med fingeravtryck och intervju, varför man besökte landet och så vidare. Mannen som hade i uppgift att gå igenom min resväska märkte bara genom att öppna den att detta var en kvinna med struktur i livet och inte minst i packningsteknik. Tydligen klarade jag utfrågningen bra, för jag blev insläppt i det stora landet.
Utanför flygplatsen trängdes flotta bilar, dock var de ej ämnade för oss 45 vita gospel fantaster från Sverige, vi fick hålla tillgodo med 3 vita minibussar.Dessa bussar tog oss till vårt hem de 10 dagarna vi skulle tillbringa i landet. Vårt hem blev "Days Inn Hotel" i Niles, strax utanför Chicago. Hotellet var som taget ur en amerikansk film, ett tvåvåningsmotell med parkeringsplatser strax utanför dörren. Vad jag hört är det av amerikansk kultur att sängarna är stora...i vårt fall var de inte riktigt avsedda för 2 personer i varje, men med öronproppar och gott humör gick vistelsen galant.
I Sverige är det kultur med frukost. Döm av min förvåning när jag märkte att i Amerika äter man inte frukost. Vår frukostmatsal bestod av tre bord och sex stolar, vilket inte räckte till när vi kom, 45 vrålhungriga sångare från Sverige. Eftersom det knappt fanns någon mat att tala om på morgnarna, satt vi inte så länge....
När man var i affären för att handla märkte man tydligt av kulturskillnaden mellan Sverige och Amerika. Hyllmeter efter hyllmeter med dallrande, neonfärgade produkter. Det som var ännu märkligare var innehållsförteckningen..produkterna innehöll noll av ingenting!!!Hur kan något som är sött, klibbigt och så dallrande innehålla precis ingenting?
Tredje dagen var det då dags för mötet med den "riktiga" gospel kulturen. Vi fick verkligen vårt lystmäte denna fullspäckade dag. I nio timmar totalt var vi på gudstjänst!!!!!!! I varje kyrka höll man fullt tryck i tre timmar, detta var en viss skillnad mot vad vi var vana vid från Sverige.
Första kyrkan vi besökte var riktigt klassisk mark. Kyrkan heter Fellowship Baptist Church. Här hade storheter som Sam Cook och Solu Stirrers börjat sin bana. Den dagen vi var där var det församlingens egen gospelkör som sjöng och vi fick vara med...! Det var mäktigt att titta ut över församlingen och se hur de stod upp, dansade och klappade.
Nästa stopp den dagen var också det en av de mest kända gospelkyrkorna, First Church of Deliverance. Just denna dagen hade kyrkan eminenta gäster, New York Gospelkör. Denna kören leds av en tjej, Lisa Nelson, som tidigare haft just First Church som sin hemförsamling. Konserten vi fick vara med om här var det mäktigaste man kan vara med om. Flera hundra körmedlemmar, med ett oerhört tryck i rösterna gav oss en känsla jag aldrig tror mig kunna uppleva igen. Nu var vi ganska slutkörda, efter sex timmars klappande, sjungande och känslofyllda övningar, men vi hade ytterligare tre timmar framför oss. Det var sent på kvällen och i ett av de ruffigaste områdena i Chicago, det fanns inte en vit människa på gatorna, därför fick vi beskydd av kyrkans vakter när vi skulle in och ut ur kyrkan. Platsen denna gång var Metropolitan Baptist Church. Här har man radiosända gudstjänster och här skulle vi få uppträda...!!Värden för dessa radiosändningar heter DeAndré Pattersson, han är även en av de störst lysande gospelstjärnorna i USA just nu. Vi gjorde ett bejublat framträdande, och DeAndré bjöd oss till en körövning med honom i "hans" kyrka senare under resan. Dagen efter dessa nio fantastiska timmar i svarta kyrkor var det tidig uppgång ur de små sängarna. Hela dagen var vigd åt en man. Hans namn är L. Stanley Davies, hans arbete är som professor i afro/amerikansk muskik vid ett av Chicagos universitet. Vi fick vara med om en workshop som behandlade gospelens historia, från begynnelsen tills idag. Enligt L Stanley ses Thomas Dursley som fader av gospel och Mahalia Jackson är drottningen. Och jag kan inte mer än att hålla med, vi fick många smakprov på detta under dagen med mr Davies.
Vi trodde att området runt Metropolitan kyrkan var det värsta området vi skulle till under resan. Detta visade sig vara fel.
Vakterna var större och beväpnade när de skulle föra oss till nästa kyrka. Det var Greater Salem Baptist Church. Denna ligger på södra sidan i staden och det är ett riktigt problemområde. När man väl var inne i kyrkan var man trygg, här kunde inten ge sig på oss vita. Kvällen vi var där var det TV-sändning. Kyrkan var proppfylld, församlingen har 14 000 medlemmar!!
Efter sändningen blev vi inbjudna att medverka vid deras körövning kvällen efter. Det är verkligen en ynnest att få vara med om något sådant.
Dessa 10 dagarna i ett land man trodde var likt vårt eget, lärde mig att lilla Sverige är ett bra ställe på jorden. Jag såg med egna ögon hur segregerat USA är, ett lan som har frihet som sin paroll!!
Den svarta delen av människorna tog oss i sin famn och var glada, de vita var kalla som is......
Kulturen jag redan innan älskat, det vill säga gospel, blues och soul blev ännu starkare i mitt hjärta efter att ha fått nöjet att uppleva den på plats......

Dagens citat:
"Livet är som en avloppsledning. Vad du får ut av det beror på vad du stoppar in"  Tom Lehrer.

Här följer ett exempel på min husgud Sam Cook